Författaren Magnus Linton. Foto: Alfonso Jaramillo.

Livmödrar sprättas ut och slängs i stålbaljor. Feta och slaktmogna grisar trängs på liten yta och duschas i försök att sänka deras kokheta kroppstemperatur innan det är dags för slakt. Året är 2000. Magnus Linton förstår att han har kommit rätt. Rakt in i hjärtat av modern köttindustri. 

Efter ett antal vegantillslag på slakterier, hönshus och minkfarmar bestämmer sig författaren och journalisten Magnus Linton att ta reda på vad som egentligen händer. Resultatet blir Veganerna – en bok om dom som stör. En reportagebok om modern svensk djurhållning och om de som kämpar emot.

Boken får uppmärksamhet. Den kommer precis rätt i tiden. Diskussionen går hög och dåvarande stadsministern Göran Persson går ut och säger att han kan tänka sig att bli vegetarian.

Det har gått elva år sedan din bok Veganerna kom ut. Debatten har flammat upp igen med grisar som äter på varandra och höns som aldrig ser ljuset. Lärde vi oss ingenting eller hur kan dina gamla argument fortfarande låta nya?
Jag tror folk lärde sig mycket, men det är svårt att lära gamla hundar sitta. Det var slående då hur tydligt oförmågan att ta in argument stod i relation till ålder och kön och det tror jag gäller fortfarande.
Män över fyrtio bestämmer fortfarande över det mesta och precis som det tog tid för feminismen att växa in i nya generationers medvetande tar köttätarfrågan sin tid.

2001 var du med i Sommar i P1 och sa att köttindustrin är en brett accepterad samhällslögn. Tycker du fortfarande det?
För att slentrianmässigt äta kött måste man ljuga för sig själv om man gör anspråk på att ha en moral. Att äta fisk och vilt är givetvis inte oproblematiskt – men en helt annan sak.
Köttets helighet hänger samman med människors, kanske framför allt politikers, rädsla för relativism.
Att på djupet ta in djurrättsidéerna, om man sorterar bort de reaktionära dragen i den extremare veganrörelsen, är att säga ja till att det oftast är fel att döda, men att det ibland kan vara rätt att döda såväl människor som djur. Allt beror på. Abort, dödshjälp och djurrätt hänger filosofiskt ihop och allt penetrerar på ett provocerande sätt idén om ett för alla lika människovärde, det vill säga hela humanismen.

Göran Persson gick i början av 2000-talet ut, som stadsminister, och sa att kände obehag inför att äta kött och att äta vegetariskt var ett alternativ. När blir Fredrik Reinfeldt vego?
Min erfarenhet är att politiker mest är kappvändare, men i Perssons fall tror jag det var ett resultat av att han på djupet faktiskt tänkte efter när han läst Veganerna. Reinfeldt har regerat i en kulturkonservativ tidsvind då allt postmodernt – det vill säga relativism – varit under attack men tack och lov har den epoken nog nått sitt slut nu och det skulle inte förvåna mig om statsministern gör ett antiköttutspel lagom till nästa jul.

I boken tar du dig in på ett slakteri och hamnar mitt i händelsernas centrum. Din beskrivning är så ingående att man förstår att du blivit djupt gripen. Men man undrar, var det bara att hälsa på?
För att ta mig in på slakteriet tvingades jag till ett par strategiska halvlögner och jag hade rejält med tur när jag väl var inne. Min guide försvann i ett telefonsamtal och jag lyckades smita ner till den avdelning det inte var meningen att jag skulle få se. Där de vidrigaste scenerna utspelade sig.
Skulle tro att det är omvänt numera, nästan omöjligt att få tillträde, men lättare att få folk att prata. 

Pelle Strindlund är idag aktuell med boken Jordens herrar som kopplar djurhållningen till slaveri och i din bok Veganerna jämför filosofen Torbjörn Tännsjö djurfabrikerna som ett större moraliskt problem än Auschwitz. Är det effektsökeri eller relevanta jämförelser?
Jag tycker det är ok med sådana jämförelser eftersom de sätter igång tankar. Det är alltid svårt och kontroversiellt att väga och mäta brott mot mänskligheten med brott mot djur och natur eftersom man riskerar att devalvera det ena eller andra. Men moralfilosofi handlar inte om att ta känslomässiga hänsyn utan om att tänka klart, sortera argument och vara konsekvent – och att djurfabrikerna är en av mänsklighetens mest fasansfulla våldtäkter av svaga råder det väl inte någon tvekan om.
Den där sortens jämförelser blir nödvändiga i de fall då majoriteten tröstar sig själv genom att vara överens och slött tittar på varandras beteende i stället för att tänka efter. I samband med min senaste bok (Cocaina. En bok om dom som gör det”) var jag inblandad i en debatt om droger och det var komiskt att se hur högljutt och gärna majoriteten fördömer något som en liten minoritet ägnar sig åt – exempelvis drogkonsumtion – medan moralismen bums tystnar när det gäller något som en stor majoritet ägnar sig åt, exempelvis köttkonsumtion. Att röka en joint är ju rimligen en etisk bagatell i jämförelse med att köpa en flygbiljett eller äta kyckling.  

Tillbaka tio år. Bidrog debatten då, till något bra vi ser av idag?
Det viktigaste som hände för tio år sedan var att allt teoretiskt försvar för storskalig köttproduktion helt kollapsade. Givetvis får en sådan sak stora konsekvenser för framtiden även om man ännu inte sett mycket av det i praktiken. Min bild är också att aktivisterna mognat och idag jobbar mycket mer med sofistikerade medieaktioner kring strukturproblem än dåtidens barnsliga individkampanjer om att rädda allt med två ögon. Djurrättsidéernas roll i att katalysera ett femininare samhälle – ifrågasätta maskulinitet – har också varit betydande.

Har du övervägt att skriva en uppföljare till Veganerna?
Nej, aldrig. För min del tömde jag ut ämnet då. Nästan allt som skrevs om boken var positivt. Det utmärkande var just att så många i teorin stödde något som man i praktiken inte brydde sig om. Där är likheterna med dagens klimatdebatt slående.

Kvällens Babel sätter tänderna i kött. Jonathan Safran Foer, Per Morberg, Lotta Lundgren och Lukas Moodysson i kvällens program. Heligt: SVT 2, 20.00 och i Play.