Hej debutant! Sara Ohlsson

I sin debutroman Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag berättar Sara Ohlsson om sjuttonåriga Olivia som blir dumpad av John, killen hon varit tillsammans med i tre år. Det är en bok om sviktande självkänsla, grusade förhoppningar och om att hitta tillbaka till sig själv och sin egen styrka.

Du jobbar till vardags som projektledare för barn- och ungdomswebben här på Sveriges television. Vad fick dig att skriva en bok?
-För det första, jag ville se om jag kunde skriva en hel roman! Det är något jag länge har längtat efter att göra. Jag har en medieutbildning i botten men har tidigare gått skrivarkurser och alltid tycks mycket om att skriva. Att det blev just den här boken har att göra med att jag tycker att ungdomstiden är intressant. Alla starka känslor som är i omlopp och det där svartvita seendet man har i den åldern… Det var något jag kände för att grotta ner mig i och undersöka närmare.

Det var längesedan jag blev så nockad av en svensk ungdomsbok. Du skriver väldigt öppet och ärligt om en ung tjejs funderingar kring sin sexualitet och många kan nog känna igen sig här. Är det något särskilt du vill säga med boken?
-Det verkar finnas så många föreställningar hos ungdomar idag om att man ska vara på vissa sätt eller vilja göra vissa saker. Det skapar en massa förvirring. Jag är 34 år och kan fortfarande känna att vissa av de där föreställningarna från tonåren ibland spökar i mig. Och då gäller det att känna efter: är det här något jag verkligen vill, eller något jag bara tror att jag ska vilja? Och det är något jag vill förmedla till mina unga läsare, att de ska våga känna efter, våga pröva själva och bry sig mindre om vad kompisarna tycker.

Hur tycker du att ungdomsböcker står sig idag? Får de tillräckligt med uppmärksamhet?
-Det blir bättre och bättre. Johanna Thydell och Jenny Jägerfeldt är till exempel två helt fantastiska författare som förtjänar all uppmärksamhet de kan få. I övrigt tycker jag att det är ganska märkligt att man ens talar om ”ungdomsböcker” som en egen genre. Jag hör inte till den tänka målgruppen men läser gärna den här typen av böcker i alla fall. Vad som gör en bra ungdomsroman är ju samma saker som generellt gör en bra roman, den ska vara välskriven och ha något att komma med.

Så vad händer framöver? Kan vi se fram emot fler böcker från dig?
-Ja, jag längtar efter att få sätta mig ner och skriva igen. Samtidigt är jag livrädd! Man kan ju inte skriva en bok, få den utgiven och väl mottagen och sen lägga av. I ett sådant läge måste man ju fortsätta. Det gäller att göra framgången och uppmärksamheten till en drivkraft inför nya utmaningar.

Under rubriken Hej debutant! presenterar vi varje lördag en ny, aktuell författare, poet, dramatiker eller ordkonstnär av annat slag.

Den mörka sanningen

Man kunde tro att Det du inte såg var en i raden av lite halvputtriga kändisbiografier som släpps varje år. När Patrik Sjöbergs bok skymtade till i boklistan för vårsläpp tänkte jag antagligen att i vanlig ordning gör en idrottsstjärna upp med gamla sträckningar, minns tårfyllda avsked och ett och annat lite gnistrande världsmästarhopp.

Men idag har boken Det du inte såg fullkomligt tapetserat varenda löpsedel. Patrik Sjöberg gör upp med pappan som inte fanns där, med rektorn som dömde ut honom som blivande socialfall men framför allt med tränaren Viljo Nousiainen som utnyttjade honom sexuellt som barn.

Historien är skakande. Idrottssverige får en ny historia att blicka tillbaka på. Friidrottsarenorna som till skillnad från fotbollsarenorna i alla fall har stått för någon slags helhylle är för alltid en nyans mörkare. Bättre så. Förhoppningsvis finns det något att starta om vid. En slags läkningsprocess möjligtvis.

I Babel om en vecka pratar vi självbiografier. Hur de skapas och blir till. Vad som händer när man skriver sin egen personliga historia.

Kvällens Babel just nu: Elsie Johansson, Nour El Refai och Tom Rachman

Kristina Lugn svarar

Duellen trappas upp. Nu har självaste Kristina Lugn varit inne på Babelbloggen och kommenterat duellen mellan henne och Björn Ranelid. Om det verkligen är Kristina Lugn återstår att se, i morgon försöker jag ringa upp och höra efter om det verkligen är en memoar på gång under titeln ”Du lilla solsken”.

Direkt till duellen Ranelid vs Lugn här.

Boken är: Trista sevärdheter

Påsken förknippas med Jesus, deckare och just det, semester inom landet. Många är de som packar bilen full och ger sig ut på en långhelg hos någon släkting som i alla fall bor utanför stadens gränser. Allt för att se hur det spritter lite extra i backen på  några grässluttningar som ligger i söderläge.

Johan Tell är precis aktuell med boken Trista sevärdheter. Fotoboken fick nyligen en avhyvling i Aftonbladet av kritikern PO Tidholm. ”Böckerna sparkar på en landsbygd som redan ligger ner” skriver han.

Johan Tell har bland annat samlat Sveriges längsta trappa, Europas medelpunkt och några stenar som halvkrystade sevärdheter att besöka runt om i Sverige.

Eftersom jag själv bär på ett småstadshjärta och liksom Tidholm utser mig till en landsbygdens försvarare blir jag helt klart intresserad av att i alla fall bläddra i denna lite (antagligen) tragikomiska och provocerande bok.

Söndagens bok är därför: Trista sevärdheter av Johan Tell.

Vill jag dessutom vara förutseende inför nästa veckas Babel, vilket jag givetvis är, ser jag också till att läsa ett par volymer av Elsie Johansson. Hett tips!

Hej debutant! Magnus Engström

Luftspår av Magnus Engström

Det konkreta sökandet efter en mördare. Det abstrakta sökandet efter meningen med livet efter en kris. Luftspår är en berättelse om två typer av sökande. En mörk grafisk roman som utspelas på Gotland.

Boken består i runda slängar av 140 bilder. Du har sagt att varje bild tar minst tre dagar att färdigställa. Det blir 420 dagar. Hur tålmodig är du?
- Jag är nog extremt tålmodig. Det där är dessutom en ganska grov tidsuppskattning. Idén till Luftspår väcktes redan 1999 och sen dess har jag utarbetat ett manus, bildmanus, fotograferat, skissat och målat. Sen har jag ju haft ett annat jobb parallellt så det har ju fått ske på kvällar och helger. Fem år sammanlagt är nog inte fel att säga att det tagit.

Oj. Då måste det ha svängt ganska mycket med din skaparglädje, eller har det varit kul hela tiden?
- Nej, ibland har det känts vansinnigt och jag har frågat mig, vad håller jag på med? Från början var det tänkt att det skulle gå snabbare, men när jag hade börjat med den noggranna stilen var jag tvungen att löpa den linan ut.

Bokens handling rör sig kring två huvudkaraktärer. Läraren Katia som har en livskris hon söker bot på, och Torsten, en pensionerad poliskonstapel som inte kan lämna ett ouppklarat mord bakom sig. Hur kommer titeln Luftspår in i det här?
- Den har haft en mängd olika namn under processen, men när jag kom på Luftspår kändes det rätt direkt. Torsten känner lukten efter den misstänkte i luften. Katias andliga funderande associerar jag med något luftigt.

En bild sägs ju, enligt klyschan, säga mer än 1 000 ord. Det verkar du ha tagit väldigt bokstavligt. Luftspår innehåller väl om omkring 1 000 ord. Varför så återhållsam?
- Det var faktiskt mer ord från början, men förlaget och jag kom fram till ju mindre text desto bättre. Att det skulle lyfta fram bilderna och låta dem breda ut sig mer.

Du har studerat på Nyckelviksskolan, Stockholms filmsskola och Konstfack. Var det självklart att Luftspår skulle bli en grafisk roman och inte en film eller någonting annat?
- Ja, jag tror inte att jag tänkte varken filmmanus eller novell. Jag var dessutom inne i ett serietecknarstim så formen dök upp snabbt.

Boken marknadsförs som både en kriminalhistoria och ett filosofiskt drama, två genrer som ligger relativt långt från varandra. Vilken etikett tycker du stämmer bäst på Luftspår?
- Jag tror att folk som har förväntningar om att det ska vara en klassisk kriminalhistoria kanske blir besvikna. Den är nog tvärtom mer av det andra, ett filosofiskt drama med frågor och tankar om andlighet.

Så, Magnus Engstrand, här finns ingen tid att njuta av debutens sötma, vad har du för planer nu?
- Just nu håller jag på med ett filmmanus och ett antal noveller som jag har jobbat med i flera år, men jag vet inte vart det tar vägen riktigt. Jag får överväga noga om någon av novellerna kommer att bli ett nytt tecknat projekt. Det är lite tidigt att säga.

” Jag var mer intresserad av att bli författare än att skriva böcker”

Här borde det ligga en video inbäddad från SVT Play men det verkar som videon inte finns längre.


Babel åkte till Oslo för att träffa Norges deckarstolthet Jo Nesbø. Det resulterade i två intensiva dagar fyllda av bland annat en konsert med författaren själv bakom mikrofonen, klättring och cykling. Men visst hann vi sitta ner och prata litteratur också.
I en öppenhjärtig intervju berättar Jo Nesbø om varför det dröjde innan han blev författare, vilket inflytande hans far har haft på hans tidigare yrkesval och det alla, eller i varje fall många, vill veta. Hur mycket Jo Nesbø det egentligen finns i huvudkaraktären Harry Hole? Se den oklippta intervjun här. Mycket nöje.

1-0 till sporten, men Babel reser sig

Påskhelg och förändringar i tablån. Det är alltså inget Babel ikväll på vanliga tiden. Den klassiska kampen har nämligen utspelat sig, kulturen vs. sporten. Den här gången vann ishockeyn, men det gör inget eftersom vi fick en glimrande fredagstid istället. Babel i morgon, SVT 2, 22:00. Nästa torsdag är vi tillbaka som vanligt.

Så jag tänker, efter att vi har satt i oss några tuggor Janssons, klämt så mycket majonnäs på gula ägghalvor att det riktigt värker i tummen är det bara att knäppa på tv:n eller Play för att se Leif GW och Daniel Sjölin prata hämnd, följa med Babel till både ett obduktionsrum och till London och på riktigt få förklaringen till varför Lasermannen av Gellert Tamas är en riktig bra och äkta True Crime. För att nämna några namn, i morgondagens program Marie Ljungstedt, Jo Nesbø, Wensley Clarkson, Kristina Ohlsson och Åsa Nilsonne.

Efterkrigstidens största litterära skandal?

För en tid sen var vi och filmade tillsammans med den oefterhärmlige Björn Ranelid, som skulle skriva en av vårens dokudikter (som för övrigt blev lajvodet ”Ordet och råttan”). Inför själva filmningen bjöd han upp mig och fotografen på kaffe i sin makalösa lägenhet uppe på Hornsgatspuckeln, där konst, böcker och mytiska föremål trängs längs väggarna.

Björns kaffe var superbt, våra mandelgottor likaså. Men mitt i en mandelgrottetugga hejdar sig Björn Ranelid och frågar på sin gungande P1-skånska:

- Vet ni vad som är efterkrigstidens största litterära skandal? Men som ingen – ingen! – mer än jag har uppmärksammat?
- Njae…
- Då reser jag mig nu för att hämta Nationalencyklopedien. Sitt kvar, så ska ni inom 35 sekunder få ta del av efterkrigstidens största litterära skandal. Efterkrigstidens absolut största litterära skandal. Jag lovar – 35 sekunder, inom 35 sekunder får ni veta det, och ni kommer inte att bli besvikna!

Efter exakt 35 sekunder kommer ha tillbaka med band nr 12 av NE från 1993 – det som avhandlar ämnen från KÄG till MALAX.
- Läs här, läs här artikeln om Kristina Lugn. Vad ser ni?

Vi läser och hittar ingenting häpnadsväckande. En mycket väntad och korrekt beskrivning av henne och hennes ”egenartade poesi”, och så en uppräkning av hennes verk.
- Menar ni att ni inte heller ser skandalen? Inte ni heller? Det är märkligt, det är bara jag som har sett det.

Så läser vi en gång till, och då pekar han på sista raden: ”Hennes första roman, Du lilla solsken, utkom 1993.”
- Ser ni inte? Har någon av er hört talas om eller läst den romanen?
- Nej…
- Nej! Här har ni efterkrigstidens största litterära skandal! Om Kristina Lugn kan påstå i Nationalencyklopedien att hon har skrivit en roman, då kan jag säga att jag har doktorerat i fysik, att jag har fått Nobelpriset eller vad som helst som inte heller är sant! Detta är den största skandalen i Efterkrigssverige!

Jag blir naturligtvis nyfiken, går genast ut på nätet och kollar upp titeln Kungliga Bibliotekets samlingar – de har ju ett referensexemplar av all litteratur som ges ut i Sverige. Men inget litet solsken. Romanen finns inte.
- Men då är det väl ett tryckfel helt enkelt? föreslår jag diplomatiskt.
- Det finns inga tryckfel i NE! De skickar hem artikeln till dig och så får du korrläsa den själv. Nej, detta är ren lögn från Lugn.
- Jag tror kanske det mer rör sig om ett misst…
- … nej, det tror jag inte. Detta är en skandal! Men om boken finns, så hälsa Kristina Lugn att jag är den förste som vill läsa den. Jag törrrstar! Jag törrrstar efter att läsa den. Törrrstar!

Väl hemma på redaktionen bestämmer jag mig för att ta en bild på artikeln i NE, ur det exemplar som finns i vårt referensbibliotek. Jag ringer ner och ber bibliotekarien slå upp den aktuella sidan. Då utbrister hon:
- Men vad märkligt! Den raden är struken! Överstruken sådär som det kan se ut ibland, tryckt liksom.
Jag rusar ner till biblioteket. Mycket riktigt. Någon har strukit över raden. Jag tar en bild på den.
Jag passar också på att nagelfara den digitala nätversionen av NE – och där är raden om romanen helt borta.

Vad handlar det om för roman, ”Du lilla solsken”? Vem har skrivit den? Och varför hamnade den hos Kristina Lugn?
Gåtorna flockas. Och även jag törstar – även om det kanske inte riktigt rör sig om efterkrigstidens allra största litterära skandal.

Timbuktu golvad av Tranströmer

När Timbuktu satt på ett plan mellan Oslo och Köpenhamn blev han fullständigt golvad av Tomas Tranströmers dikter. Nu gör han slag i saken och läser dikten Långsam musik för Kulturnyheterna. Phu, fina grejer!

Här borde det ligga en video inbäddad från SVT Play men det verkar som videon inte finns längre.

Timbuktu om själva golvningen.

Här borde det ligga en video inbäddad från SVT Play men det verkar som videon inte finns längre.

 (Om du missade när Babel träffade Tranströmer i förra veckan finns det också här.)

Om behovet av offentligt finansierad massterapi

Jag var verkligen deppig igår. Släpade mina fötter som två näringsfattiga penicillinsvullna köttklumpar på gatan, med blicken patetiskt sökande i vårgruset efter någon som tänkte på mig, om så bara en myra. Blev sittande på dramatentrappan medan alla lyckligt halvlyckliga satar hastade förbi.

Då hände något som tyvärr inte ens händer på film längre. Något som kanske kunde hända i europeiska tårdrypande rullar från 80-talet, sedermera på 90-talet i sämre amerikanska actionfilmer, men som numera anses vara en så sliten specialeffekt att en scen med detta enkla känsloverktyg skulle anses pretto.

Det kom en knippe ballonger. Ett dussin lila jättedruvor gungade tungt in mellan skärdgårdsbåtarna i Nybroviken. De svävade underligt över träden i Berzeeli park, tog några klumpiga danssteg alldeles ovanför spårvagnsledningen, innan de knixade sig mellan byggnaderna vid Norrmalms torg, och steg i en förtjusande vänstergir upp över de ännu nakna körsbärsträden i Kungsträdgården.

Jag vet, för jag följde dem hypnotiserad. Ovanför den tomma scenen i mitt i Kungsan löstes de snören som hållit dem samman upp, och vinden skingrade dem som duvor över bankpalatsen. Någon slog sig ned i Johanneskyrkans spira, andra seglade parvis in mot Café opera, ytterligare en kvartett satte stark fart mot slottet, som för att hylla eller storma det.

Det var över på några minuter. Men jag var inte den enda som plötsligt hade fått upp blicken mot skyn. Jag hade befriats från mina köttiga fötter.

Så kom den djupast mänskliga reaktionen i mig: detta borde sanktioneras. Detta borde upprepas! Det borde finnas en offentligt finansierad maskin. En apparat ute på Djurgården kanske, som mäter vind och temperatur och som så fort möjlighet ges, blåser upp en knippe ballonger, knyter ihop dem lagom löst och släpper upp dem över stan. Massterapi och offentlig konst samtidigt! Ett knippe ballonger kan få vilken sargad stadsbild som helst att resa sig på nio.

När ni har insett hur pass billig en sån här maskin torde vara, kanske ni invänder: Det är väl inte samma sak med en maskin? Det ska väl vara slumpen och inget annat, som ligger bakom sådana här syner?

Tvärtom hävdar jag. Slumpen är till för de starka i samhället. Maskinen är mycket bättre. Just för vi har byggt den. Den vore ett tecken på civilisation.

På att någon tänker på oss. 

Daniel