Klicka på bilden för att se i fullformat.

För att effektivisera mitt arbete som kulturjournalist inför jag nu på min arbetsplats ett enkelt mätverktyg. På detta sätt kan en kulturredaktion läsa fortare, vinkla rakare och gradera med större precision. Jag uppmanar samtliga av landets övriga litteraturarbetare att övergå till denna bedömningsmall, så att det aldrig mer råder oenighet om vad som är bra roman. Det periodiska systemet släpps härmed fritt för publicering och vidare spridning till skolor och läroverk. Stort tack till Erik Norwald för den grafiska utformningen.

 GRUPP 1

Ädelhistoriderna

Vid vattenhålet med historiska romaner samlas alltifrån populärhistoriker till släktforskare och tunga litterära elefanter. En historisk roman är en kassaskåpssäker arbetsinvestering. Efter en stadig frukost beger sig författaren/plugghästen till närmsta bibliotek och sörplar i sig arkivmaterial som sen kommer ut på mer eller mindre prosaiska vis. Slutprodukten ger ett imponerade intryck och förenar man ädelhistoriderna med några moralismer, särskilt sentimentalitet, kan man kallt kassa in minst ett par tre stipendier och förmodligen en nominering till Augustpriset. Hyfsad svårighetsgrad med tydliga krav på analysförmåga och stark sittfläsksfaktor.
 
GRUPP 2

Moralismerna

Det mest effektiva sättet att får gott om utrymme i dagspress och morgonsoffor (ja kanske till med värma en stol i Babel) är att kasta sig över någon av moralismerna. Romanen blir då enkelt att läsa och vinkla för journalister. Ska man orsaka debatt ska man blanda dem med ädelmotiv, vill man nå många läsare mixar man istället med några karaktärsämnen och lättare memorabilier. Är man litterär prisjägare strösslar man med stilismerna, men man bör hålla sig borta från de tunga memorabilierna eftersom dessa tenderar att göra texten för konstfull och otydlig för samhällsdebatten. Här flockas givetvis skribenter, debattörer och journalister som vill bege sig ut på romanfältet och titulera sig författare. 

GRUPP 3

Stilismerna

Stilismerna har med komposition och retorik att göra. Stilismerna ökar pretentionsgraden och markerar hantverksskicklighet. Senare års romandebatter har ofta inriktat sig på vilka stilismer som ger högst litterärt utfall. Isbergsprosa eller virtuos språkundersökning? Tyvärr en lönlös fråga, eftersom valet av stilism inte påverkar den konstnärliga halten eller verkshöjden. De har med ritningen och inte med det färdiga huset att göra. Stilismernas storhetstid är dessutom förbi, kanske för att de exploaterats i allt högre grad av spänningslitteraturen. Traditionellt har de mest lockat författare som idag tillhör det som kallas ”mellanskiktet”, de som saknar stark medieprofil, genretillhörighet och konstnärlig hype. Kort sagt, vanliga romanförfattare, som fått allt svårare att överleva. En utväg för dessa författare är att öka intaget av ädelhistorider och moralismer.

GRUPP 4

Karaktärsämnena

Karaktärsämnen kan delas upp i de fasta, de flytande och de gasformiga. Till de fasta räknas rollfigurer som är vad de gör (kommisarie, psykopat) och som inte förändras. De flytande däremot, gör vad de är (depression, missbrukare) och förändras marginellt – de går under eller räddas. De gasformiga är givetvis de finaste, och ska helst göra vad de inte är eller vara det de inte gör, allt beroende på omgivningen. Enklaste vägen till finlitterär status är att koncentrera sig på en huvudperson och förse vederbörande med rätt blandning av flytande och gasformiga karaktärsämnen. Har man ingen egen intressant karaktär att skriva om kan man enkelt hitta en bland ädelhistoriderna.

GRUPP 5

Baksidesämnena

Förläggarnas underskattade favoritgrupp, som tvärtemot vad många tror påverkar romanens mottagande avsevärt. Kritiker är inte så svårmanipulerade som man tror. En ”mångbottnad undersökning” kan ofta räkna med en annan ton i recensionen än en ”rafflande undersökning”. Hit räknas givetvis också omslag, författarfoto och till och med bibliografi (förteckningen över tidigare böcker). När t.ex. en äldre författare vill vårda sitt kommande eftermäle och att ta klivet upp bland De Stora, flyttar man bara bibliografin från sidan längs fram i boken, till sidan längst bak i boken. Respekt!

GRUPP 6

Ädelmotiven

Ädelmotiven är en liten men ack så viktig grupp. Det är den mest stabila gruppen, eftersom dessa ämnen inte kan sönderfalla i ful- och finlitteratur. Kärlek och död är lika viktiga och starka grundämnen oavsett genre eller konstnärlighet. Det är själva bränslet till romanen och karaktärerna. Ja, de säger vad allting handlar om egentligen. Det är kul med sex, det är trist att dö.

GRUPP 7

Ädeldramaturgierna

Ädeldramaturgierna driver handlingen framåt. I de fina salongerna bör man hålla sig med så få ädeldramaturgier som möjligt (förutom då grundämnet fiktion, som blir alltmer ovanligt). En bra finlitterär roman bör nämligen ha såpass mycket egen energi att läsaren klarar sig utan dessa ”läsningens fortskaffningsmedel”. Det hela kan liknas med cykelfordon: Det finns cyklar, elcyklar, mopeder,125:or och tunga motorcyklar. Ju mindre du trampar själv för att komma framåt, desto banalare anses den konstnärliga produkten vara. Dan Brown tillverkar tunga motorcyklar med sidovagn och chaufför, medan Lotta Lotass snarare kan beskrivas som enhjulingsfabrikant som inte alltid ens driver sina romaner framåt; det går hit det går dit och det går runt en liten bit.

GRUPP 8

Memorabilierna

Fysikens och kemins radioaktiva, instabila ämnen, motsvaras i romanen av de självbiografiska memorabilierna. Ty minnet är ett gungfly och jaget sönderfaller ständigt. Här samsas allt från dokusåpakändisens senaste bekännelser till Marcel Prousts minnekatedral. Viktigt att notera är att gruppen varken omfattar grundämnena sanning eller fiktion, något som ofta missuppfattats. Istället kan de sammanfattas som litteratur. Högre halt av memorabilier medför alltid högre konstnärlighet, såvida de behandlas på rätt sätt. Faran med dessa instabila ämnen är nämligen att de lätt förenar sig med andra. De kan uppträda som stilismer, vari romanen blir pretto, de kan förenas med ädeldramaturgierna vilket banaliserar dem, och används de som ädelmotiv anses författaren har producerat ett s.k. ”intetsägande romanexperiment”. Till skillnad från alla andra romaner har ett romanexperiment av någon anledning inget eget existensberättigande, utan måste alltid späs ut med karaktärsämnen och moralismer för att accepteras.

Sammanfattning

Romanen främsta uppgift tycks vara att förse samtiden med moralismer och ädelhistorider. Därmed blir romanen primärt en arena för att diskutera samhällsproblem och för att sätta in samtiden i historiens förklarande kontext. Kort sagt ett forum för bildning, debatt samt belysning av sociala problem. Den som önskar något mer, bör söka sig till andra språkområden.

Se också poesins periodiska system.