Även om Babel i rutan släcker ner för att gå ut i sommargräset (och sen komma tillbaka i höst) är det nu ett väl valt tillfälle att gå tillbaka och titta på programmet som du råkade missa. Varför inte se en ruggigt bra intervjun med din favoritförfattare igen eller bara drömma dig bort i alla utvalda och publicerade kärleksdikter.
Den här intervjun med Erik Almqvist pekar exempelvis tillbaka på vårens Babel om det grävande reportaget.

Tidningen Filter har blivit Sveriges svar på New Journalism – det långa berättandet. Reportern Erik Almqvist har varit med sedan starten och står bakom flera av tidningens uppmärksammade reportage. Senast reportaget om storviltsjägaren Natasha Illum Berg.

Filter har gått i bräschen för det långa reportaget. Vad inspireras du av när det gäller litteratur?
Gay Talese, en amerikansk reporter, som skrivit grymma reportage och böcker. Man får en känsla av att läsa skönlitteratur med förhöjningen av att det ändå är sant. Jag inspireras även av Tom Wolfe som myntade begreppet new journalism. Han arbetar med journalistik men formmässigt plockar han upp skönlitterära grepp. Eller Tom Wolfe är egentligen kanske ingen inspirationskälla. Däremot inspireras jag av mina favoritförfattare Klas Östergren, Joan Didion och Raymond Carver.

Dina journalistiska texter får ibland känslan av att kunna utveckla sig till en novell. Kan det hända att det ibland blir lite lite ren fiktion? Skulle du kunna skriva ”solblänket kändes varmt mot hans kind” även om du inte vet om det kändes så, men att du vet att det faktiskt råkade vara sol just den dagen?
Allting ska vara sant och målet är att man är med så mycket som det är möjligt. Det är man själv som är förstahandskällan och följer händelseförloppet. När inte det går så får man jobba med djupintervjuer.
Ett bra exempel är första numret av Filter. Jag skulle skriva en text om när en Michelininspektör besöker en svensk restaurang. Jag lyckas få nys om en restaurang som var på gång att få sin första stjärna. Jag ringde upp restaurangens ägare Håkan och utan att jag visste om det hade han precis fått ett samtal från någon som han trodde var en inspektör. Samtalet var på engelska. Personen skulle komma själv.
Det var precis det där jag letade efter. Ett början och ett slut. En väldigt tydlig och enkel dramaturgi, där det dessutom fanns en cliffhanger. Sen varvade jag bakgrundsfakta med Håkans situation och fick plötsligt med hela sveriges restauranghistoria.
Samma kväll som inspektören var på plats, satt jag inne på restaurangen. Håkan blev lite nervös och ville att jag skulle gå. Men jag hade parkerat bilen utanför fönstret och kunde därför sitta kvar där och fortsätta att följa händelseförloppet. Därför kunde jag skriva ”han höjer glaset med en eklagrad chardonnay och lutar vänster armbåge mot bordet”.
Jag satt och smygspanade hela kvällen. Dagen efter gick jag dit igen och åt exakt samma meny för att också kunna sätta mig in i vad han måste ha upplevt.

Så vilka är huvudingredienserna i ett reportage?
Jag letar ofta efter en huvudperson och en utmaning – förutsättningar för en berättelse med en tydlig början och ett tydligt slut. Någon som kan ta läsaren i handen och leda honom eller henne igenom historien. Det är egentligen väldigt pedagogiskt. När den historien är stark kan man putta in mer och mer fakta längs vägen.

Ibland arbetar ni med personer som kanske inte ens lever eller som upplevde något för flera år sedan. Vilken skyldighet har ni att kolla upp att det verkligen stämmer?
Det är klart att någon kan minnas fel. Men vi försöker att kolla upp så långt det går, hör med flera personer. När flera oberoende av varandra beskriver samma händelseförlopp finns det ingen anledning att inte tro på det. Ibland tänker jag att man som reporter också måste ha pondusen att inte behöva redovisa varje enskild källa in i detalj i texten. Att läsaren litar på att man har gjort sitt jobb.

Har intresset för det långa reportaget ökat?
Senaste tidens journalistik har haft fokus på att allt ska vara kortare, snabbare och jag tror att det i sig har skapat ett sug efter en mer fördjupande läsning. Med Filter gör vi något som inte har gjorts förut i Sverige. Vi använder oss av en tydlig dramaturgi enligt en amerikansk tradition. Det lär man sig inte på de svenska journalisthögskolorna, som är inriktade på nyhetsjournalistik. Där lär man sig att det viktigaste ska stå först och sen ska det gå att korta från slutet.

Om du ska läsa skönlitteratur vad läser du helst?
Det blir mest reportageböcker just nu. Men jag läste om Vilhelm Mobergs Utvandrarna för ett tag sedan. Den är verkligen fantastisk. Lite åt det journalistiska hållet. Han gjorde research. Det som händer är något som ett stort antal människor verkligen upplevde. Han har inte bara suttit vid skrivbordet och hittat på.

Har du några fina sommarboktips att ge Babelläsarna?
The year of magical thinking av Joan Didion, I huvudet på John McEnroe av Tim Adams, King of the world av David Remnick, Fame and obscurity, Gay Talese och tre skönlitterära The catcher in the rye av JD Salinger, Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf och What we talk about when we talk about love av Raymond Carver.