Det blev några olidliga joggingturer i tunn t-shirt i iskalla Lill-Jansskogen, med teaterblod och oxpiskor från kostymförrådet. Än idag delar jag Perecs grundsyn på romankonsten. Hans vilja att nedsänka texten i ett rum av yttre tryck. Världens sista roman handlar tex, väldigt mycket om bokstaven A och den värld av saknad som finns inuti. Bättre reporter än såhär blev jag inte. Tack för mig. Hejdå, ha det så bra!

Känslan att vår tid dränks i olika udda former av autofiktion, falska biografier och annat, har förstås genomsyrat de här åren. Här gjorde jag ett försök att sammanfatta det hela med hjälp en marsvinsolycka.

Den bästa roman som utkommit under mina år på Babel. Att jag tycker så är litet konstigt egentligen. Boken har alla möjliga underliga brister, och jag är inte i grunden en samhällsengagerad journalist, utan tvärtom snarare alltför mycket av en lullig estet. Men ändå. Ett litet mästerverk. Kanske beror det på att danska författare överlag är litet mer intellektualiserande i sitt sätt att skriva. De ställer intressantare frågor till romanen, frågor jag saknar här hemma. Intervjun hade sämsta tänkbara förutsättning – hotellrum på bokmässan i Göteborg. Men som sagt, i det här fallet är det boken som är viktig.

I serien Skrivarskolan var det till slut dags att sammanfatta den såriga metafordebatten. Och som så ofta var det inte min förtjänst att inslaget blev bra. Jag skrev manus – sen gjorde mina medarbetarna filmning och klippning och det blev ett pedagogiskt underverk. Metaforen hade debatterats livlig under hela 00talet. Att Tranströmer nu fått nobelpriset kan ses som ett tecken på att opinionen kanske har vänt.

Mitt sista reportage kom att handla om en gammal klasskompis. Nya studiobabel hade börjat och Stridsberg hade skrivit en väldig bra bok, men hon ville absolut inte komma till studion. Jag förstår henne – studion kräver en viss sorts… tugg, som för många kan kännas väldigt … sökt. Därför gjorde vi på det här sättet, för att samtalet skulle bli … trevande och mumligt istället. Mycket information skulle fram – det skulle handla om både Nabokovs roman Lolita, Stridsbergs roman Darling River och livet på en skrivarskola. För att hotta upp det trevande behövdes rekvisita. Det här var sista gången jag fick känna mig som Charles Ingvar Jönsson: ”Jag behöver en amerikansk vägskylt, en vintagejaguar med nersölat baksäte, en spya, x antal brösthållare och gamla nattlinnen.”

Vägskylten gjordes i två exemplar. Den ena sitter på väggen ovanför Eva Beckmans skrivbord när hon idag fattar beslut om kulturprogrammen i SVT. Den andra pådyvlade jag författaren själv och lär hänga på Stridsbergs favoritcafé Copacabana på Södermalm i Stockholm.

BRIS värnar Barnen rätt i samhället. Men vem ska värna skiljetecknens rätt i skönlitteraturen?

En sorgesång på grötrim.

Jag hade inte läst en rad av karln, när han helt otippat gav klartecken till en intervju om hans senaste roman Slottet i skogen, som handlade om den unge Hitler. Och fort skulle det gå. Kristofer Lundström från Kobra lånade ut Mailers ”samlade” verk  – utdrag ur några av hans viktigaste böcker. 1500 sidor som jag försökte idiotläsa på planet. Min enda 48 timmar i USA: Lövträden utmed motorvägen med den gula streckade mittlinjen, de amerikanska fotograferna som satt i telefon med sina jurister i baksätet (stämda av sina exfruar), vägen som ledde ut till Provincetown. Och den gamle ryttmästaren som sakta reste sig från sitt skrivbord. Jag minns att jag tänkte jösses, han är gammal. Det kommer att bli rörigt det här. Särskilt var jag orolig eftersom romanen på allvar handlade om Djävulen – ett koncept som är litet främmande för en sekulariserad europé. Men så fort kameran slogs på var han blixtrande, All my life I have been  totallly opposed to plastic. Ju mer jag tänkte på det där, desto mer ger jag honom idag rätt. Detta är den sista längre teveintervjun med honom. De amerikanska fotograferna var inte så jättebra – ljudet föll bort och inslaget fick räddas med arkivbilder på Hitler. Men Hitler funkar ju alltid.