Babel har nyligen träffat Shani Boianjiu som är aktuell med romanen Det eviga folket är inte rädda. Som 18 – åring blev hon inkallad i den israeliska armén, där hon gjorde militärtjänstgöring under två år. Israel är idag ett av få länder med obligatorisk värnplikt för kvinnor. Boken som handlar om tre barndomsvänner som alla genomgår militärtjäntgöring liksom Shani Boijanjiu själv - är inte så mycket en politisk skildring som en roman om vänskap, unga kvinnor, tonårstankar, kärlek och tonårsleda. Shani Boianjiu säger i intervjuer att hon inte vill göra boken politisk, och att det inte är någon debattbok.
Romanen har tagit mig tillbaka till när jag var liten och bodde några år i Israel. Min bror föddes i Jerusalem, Shani Boianjius födelsestad och jag minns att mina föräldrar inte ville att min bror skulle få israelisk nationalitet. Att bli tvångsinkallad i den israeliska armén med en konflikt som aldrig tar slut är inte drömmen. Men att nämna konflikten är ofta som att trampa på en mina. Det är även frågor som Shani Boianjiu ofta får: ” Vems sida står du på” och ”Vad är ditt politiska budskap?” Hennes svar är att boken inte är någon debattartikel, att det inte handlar inte om att välja sida. Inte heller har hon tänkt ut ett budskap med boken.
Det handlar om att leva som civil person under hot om ett våld som aldrig tar slut. Du är inte per automatik politik för att du tillhör en viss nationalitet. Eller saknar en. Jag minns tiden i Israel som fin, men med en ständig påminnelse om konflikten. Vakter med K-pistar som gärna genomsöker bilar som passerar gränsen. Och väldigt gärna en Volvo. En busskur som ena dagen finns och nästa dag är glasskärvor på marken, och bortsprängda städer på andra sidan taggtråden. Som barn ser du inte en konflikt. Det är bara vardag. I detta minns jag mest positiva saker som att de gröna bananerna i Jordanien var goda. Och inte så mycket den bortsprängda stad vi precis hade passerat med bilen. Men jag var inte och kommer aldrig att bli – en del av verkligheten där. Shani Boianjiu hoppas ändå framföra ett budskap, och det är att varken israeler eller palestinier är annat än människor. Och att människor utifrån bör se konflikten i annat än svart och vitt.
Det är modigt att skriva om detta, eftersom ämnet trots viljan att inte göra det – ständigt framkallar politiska frågor om ställningstagande. En intressant skildring om vardagsliv och tankar mitt i en aldrig utdöende konflikt som är svår att tala om. Boken är inte bara viktig utan den är även väldigt bra. Läs den. Shani Bojanjiou skriver med ett speciellt språk, som skildrar tonårstankar och problem på ett träffsäkert sätt.
