Det är ingen debattartikel

Babel har nyligen träffat Shani Boianjiu som är aktuell med romanen Det eviga folket är inte rädda.  Som 18 – åring blev hon inkallad i den israeliska armén, där hon gjorde militärtjänstgöring under två år. Israel är idag ett av få länder med obligatorisk värnplikt för kvinnor. Boken som handlar om tre barndomsvänner som alla genomgår militärtjäntgöring liksom Shani Boijanjiu själv  - är inte så mycket en politisk skildring som en roman om vänskap, unga kvinnor, tonårstankar, kärlek och tonårsleda. Shani Boianjiu säger i intervjuer att hon inte vill göra boken politisk, och att det inte är någon debattbok.

Romanen har tagit mig tillbaka till när jag var liten och bodde några år i Israel. Min bror föddes i Jerusalem,  Shani Boianjius födelsestad och jag minns att mina föräldrar inte ville att min bror skulle få israelisk nationalitet. Att bli tvångsinkallad i den israeliska armén med en konflikt som aldrig tar slut är inte drömmen. Men att nämna konflikten är ofta som att trampa på en mina. Det är även frågor som Shani Boianjiu ofta får: ” Vems sida står du på” och ”Vad är ditt politiska budskap?”  Hennes svar är att boken inte är någon debattartikel,  att det inte handlar inte om att välja sida. Inte heller har hon tänkt ut ett budskap med boken.

Det handlar om att leva som civil person under hot om ett våld som aldrig tar slut. Du är inte per automatik politik för att du tillhör en viss nationalitet. Eller saknar en. Jag minns tiden i Israel som fin, men med en ständig påminnelse om konflikten. Vakter med K-pistar som gärna genomsöker bilar som passerar gränsen. Och väldigt gärna en Volvo. En busskur som ena dagen finns och nästa dag är glasskärvor på marken, och bortsprängda städer på andra sidan taggtråden. Som barn ser du inte en konflikt. Det är bara vardag. I detta minns jag mest positiva saker som att de gröna bananerna i Jordanien var goda. Och inte så mycket den bortsprängda stad vi precis hade passerat med bilen. Men jag var inte och kommer aldrig att bli – en del av verkligheten där. Shani Boianjiu hoppas ändå  framföra ett budskap, och det är  att varken israeler eller palestinier är annat än människor. Och att människor utifrån bör se konflikten i annat än svart och vitt.

Det är modigt att skriva om detta, eftersom ämnet trots viljan att inte göra det – ständigt framkallar politiska frågor om ställningstagande. En intressant skildring om vardagsliv och tankar mitt i en aldrig utdöende konflikt som är svår att tala om. Boken är inte bara viktig utan den är även väldigt bra. Läs den. Shani Bojanjiou skriver med ett speciellt språk, som skildrar tonårstankar och problem på ett träffsäkert sätt.

 

 

Här har ni finalisterna i ”00-talets bästa musiklyrik”!

För er som vill höra hur finalisterna i Babel och PSL:s musiklyriktävling låter med musik, här har ni dem:

Finalist #1: Kajsa Grytt – Allt faller
Motivering: Fångar effektivt förälskelsens paradox, att känslan både är välbekant och helt ny. Som i den grammatiskt geniala vändningen i ”En gång till har aldrig känt så har förut”.

 

Finalist #2: Mattias Alkberg BD – Ragnar
Motivering: Rakt på sak om när insikten om alltings förgänglighet slår till med full kraft. Den naivistiska, lätt humoristiska stilen skapar närvaro och nerv som gör att texten inte tippar över i pekoral. Och välfungerande referens till Ragnar Strömbergs poesi.

 

Finalist #3: Lilla Namo – Höj Upp Volymen
Motivering: Med ett koncist språk som ändå rymmer såväl humor som ilska skildras motsättningen mellan ordningsmakten och omotiverat misstänkliggjorda medborgare.

 

Finalist #4: Håkan Hellström – Tro & Tvivel
Motivering: Som en novell nedkokad till en buljongtärning av stämningar, tankar och ögonblicksbilder. Fin berättelse om hur vi formas av såväl det förflutna som av tillfälligheternas spel. Parkbänken är aldrig långt borta.

 

Finalist #5: Lorentz & M Sakarias – Diamant
Motivering: Med personlig och varm ton skildras upplevelsen av hur världen förändras när man ser den tillsammans med ett litet barn, utan att texten för den skull blir vare sig smetig eller övertydlig.

 

Finalist #6: Säkert! – Isarna
Motivering: Med originella ordvändningar och oväntade språkliga konstruktioner sammanförs barndom och vuxenhet, och den lilla världen kontrasteras mot den stora. Orosmättad refrängrad som öppnar upp för läsarens/lyssnarens egna tolkningar.

Boktips från Marie Darrieussecq

Marie Darrieussecq var 27 år gammal när hennes debutroman Suggestioner kom ut i Frankrike 1996. Inte sedan 19-åriga Francois Sagan skrev Bonjour Tristesse 1954 har en debuterande kvinnlig författare ställt till sådant rabalder. Romanen handlar om en kvinna som förvandlas till en sugga, helt enkelt för att världen och männen, behandlar henne som ett svin.

Om Marie Darrieussecq vetat att boken skulle väcka sådan uppmärksamhet hade hon givit ut den under pseudonym, säger hon i dag. Darrieussecq är ett ovanligt namn i Frankrike.

Men hon fick många efterföljare.

– Det finns ett före och ett efter Suggestioner, säger hon i Babels inslag från Paris. (Se programmet här. Och läs mitt förra blogginlägg om Marie Darrieussecq här.)

Fler unga kvinnor inspirerades att skriva om det kvinnliga, om sexualitet och om kropp. Fler skrev om relationer ur kvinnans perspektiv.

Efter att Babel-inslaget sändes har vi fått frågan om vilka kvinnliga författare som kan räknas in i den kategorin. Jag (som hade gjort reportaget) skrev till Marie Darrieussecq och frågade. Här är hennes svar:

“Framför allt Virginie Despentes (hon skriver mer om kvinnor än om moderskap). Lorette Nobécourt, Hélène Lenoir, Annie Ernaux (hon är lite äldre, men väldigt bra), Nina Bouraoui, Claire Legendre (henne har jag inte läst men jag har förstått att hon rör sig i samma universum som jag), Caroline Lamarche. Och många andra!”

Så varsågoda: botanisera och läs kvinnliga franska författare i sommar!

 

När orden tryter finns sångerna där

Jag skriver in mig lite överallt. Stavar K Ä R L E K mellan skulderblad med pekfingret innan jag liksom måste sudda/stryka över med en smekning. Jag antecknar namn och telefonnummer i söndagstidningsmarginalerna, jag blåser på bilrutan och ritar HEJ! i andedräktspratbubblan, jag knappar in mina initialer på flipper high scoret, och kulspetspennar citat jag hör på bussen i handflatan. Och alla våra kärleksaffärer finns skrivna i mailform, på sms, i lapparna vi lämnar efter oss på morgnarna – som kontrakt på att vi ska älska varandra tills vi dör, som ett: ”Men du lovade. Du sa. Det står ju här.”

Vi ristar in oss – bokstav för bokstav – i varandras hud och kretskort och minnen, och när orden tryter finns sångerna där. De som gått före oss. de som känt som vi. De som tonsätter våra liv.

Jag har en vän som brukar sms:a mig låttexter när han är bedrövad (eller full, vilket ofta sammanfaller). Det gör mig orolig ibland eftersom vi inte har samma musikaliska referenser han och jag, och jag vet så sällan om Dylan betyder hopp eller hopplöshet.

Jag svarar alltid med ett Prefab Sprout-citat. Det finns ett för varje tillfälle. Jag skriver: Words are trains for moving past what really has no name, eller: It’s me again, Your worthless friend – or foe.

Och så textar vi oss igenom de meningslösaste nätterna, fyller dem med tröst och låneord. Det finns så mycket att säga som andra redan har sagt. Det finns så mycket som vi hellre håller med om än formulerar själva. Och det är bra så.

Helst skulle jag vilja presentera mig så, som en låttextförteckning, som en musikalisk litteraturförteckning. Här är jag. Alla sidorna av mig. Läs mig. Jag är en öppen bok.

I mina lurar går One of These Things First på repeat. Det har varit så i flera månader och jag vågar egentligen inte tala om det för nån för det är så sinnessjukt att förälska sig så i den just nu och jag är egentligen för gammal för Nick Drake – för gammal och för lycklig – men eftersom jag tycker så mycket om den får det vara, det får gå. Jag blir inte mätt på nåt annat. I could have been a sailor, could have been a book igen och igen och igen. Och så tänker jag att kanske är det bra, kanske är det fint det där att slutligen vara någonstans i livet där sorgliga sånger bara är vackra och inte ledsna. Minnesfria.

För minnet bryr sig inte om vad det klibbar fast vid. Det plockar bara närmsta intryck och ger det symbolvärde för resten av livet. Sådär som tjock syrendoft kan få en att känna våldslyckan av de första norrlandsljusa sommarnätterna, de där löftesrika då man släppte pedalerna i nerförsbackarna och bara lät cykeln rulla fortareochfortareochfortare tills man nästan inte kunde andas längre.

Eller att Sinead O’Connors Troy är ljudet av cisternerna i hamnen och måsarna som aldrig sover och raspet av blyertspennan mot korsordet och lilla nageln mot ömtåliga hjärtat. Och att Prefab Sprouts Faron Young alltid kommer få handflatorna att tingla av första kyssen av största kärleken, fast jag förnekade honom trenne gånger sen för inget var fulare än att älska, och att avvisas var värre än att aldrig fråga, och visst är det märkligt hur vi alltid var kära i kors när vi var unga? Hur vi lyfte upp våra färska hjärtan på fikaborden och blandade och delade så dåligt att alla förlorade i sista given.

När jag var femton var musiken det som definierade mig. Det var musiken som kammade ut våra trassliga nerver och tvättade våra hjärtan osmutsiga igen. Det var musiken som förvarnade oss och förklarade oss och var man bara lite uppmärksam kunde alla våra känslor läsas innantill på de spritpennsklottriga väskorna från överskottslagret: Smiths, Echo and the Bunnymen, Prefab Sprout, Cure, Kate Bush, XTC, Sonics, Japan, the Jam; alla dessa bandnamn som var anagram för våra brustna hjärtan och våra höga förväntningar och våra allra hemligaste, glödande kärnor av stolthet och skam. Vi flaxade som hungriga fågelungar inne på Nordlöfs musikaffär och öronen brann av iver och hörlursskav när de specialbeställda skivorna snurrade på skivtallriken och vi för allra första gången hörde Johnny Marrs gitarrdissonanser i Headmaster Ritual. Det var så hissnande nytt. Det var kärlek. Det var livet. Det var jag.

Och jag tillbringade hela min tonårstid med låttexter som: ”I don’t care’, If only I could say that, and not feel so sick and scared”, och mellan häxblandningarna och skolkfikorna och fyllehånglen med Stensjö längtade jag ifrån min småstad ackompanjerad av ”stab a sorry heart with your favourite finger”.

Det var det viktigaste, det riktigaste, det som satte ord på alla känslorna vi redan hade.

Men nu är jag försiktigare. Jag passar på att vara olycklig under tystnad för att inte råka stapla känslor på lukter/smaker/ljud jag kanske behöver till annat. Och jag passar på att vara lycklig utan att tänka på det. För man vet egentligen inte hur nu känns förrän efteråt. Känslan blir alltid så mycket starkare när den är förbi. Först om tjugo år, när jag hör One of These Things First igen, kommer jag att veta hur det är att vara precis just jag precis just nu. As simple as a kettle, steady as a rock.

(Läs om Babels och PSL:s initiativ ”Bästa musiklyriken” här.)

Älgarna i Värmland

Ibland för arbetet en in på de underfundiga stigar som leder genom Värmlands skogar. Ibland stöter man på filmtitlar som den här: På den yttersta dagen ska älgarna se in i tomma hus. Kjell-Åke Olssons dokumentär om den egensinnige konstnären Lars Lerin har inte fått samma uppmärksamhet som Sara Broos För dig naken som visades i SVT i vintras, men jag ska banne mig leta fram den för att finna ytterligare en liten ledtråd till Munkforsmålaren som gör poesi av ödsliga bensinmackar i avfolkningsbygd. Och så ska jag se om hans egen film De daglediga, om människor bortanför allfartsvägarna i hans barndomsby Sunnemo i Värmland.
Den 28 april gästar Lars Lerin Babel med sin ljudbok om platsen där allt började: Det tysta köket.
Och här en glimt ur Sara Broos berörande film om sin gudfar:

Romanernas nycklar

Så här ser det ut på Marie Darrieussecqs nattduksbord.

Hemma hos den franska författaren Marie Darrieussecq  ligger 20 böcker på nattduksbordet. Hon läser alla samtidigt. Hon lever i böcker, med böcker och skriver böcker och läsandet är som en drog.

Vi träffar henne i Paris för att prata om hennes senaste bok Flickan i Clèves, en uppväxtskildring om Solange, en flicka på väg att bli kvinna i en liten fransk bergsby i Baskien i Sydfrankrike. Hon utforskar sin kropp och sin sexualitet.

Innan Marie Darrieussecq satte sig och skrev lyssnade hon igenom sin egen dagbok från tonåren på kassettband, som hon hittade i en skokartong i garderoben.

Hon har skrivit elva romaner och är full av uppslag och idéer till nya titlar. Idéerna slåss om uppmärksamheten i hennes inre. Den idé som insisterar mest på att bli skriven tar hon sig an. Under flera veckor låter hon idén växa medan hon själv tar time out från det vanliga livet. Hon hämtar inga ungar på dagis, hon lagar ingen mat, hämtar inga vänner på flygplatsen. Hon bara drömmer. Promenerar. Låter romanen komma. Till slut utkristalliserar sig den första meningen. För Marie Darriuessecq är första meningen nyckeln till hela romanen.

Så sätter hon sig och skriver och orden kommer lätt. Boken är redan färdigskriven inom henne och ska bara skrivas ner.

Flickan i Clèves börjar med orden:

”Men gå till den där marknaden, då.”
Tio på kvällen i juni.
Föräldrarna har gäster. De dricker rosé.

Hör henne berätta vad som händer sedan i Babel på söndag (7 april) kl 20.00 i SVT2.

På jakt efter en blå tvål

Jag har påbörjat jakten på litteraturens konkreta detaljer. Senare i vår kommer ett längre reportage om realismen som litterär genre, vad den egentligen är och hur chockerande den var då den föddes i början av 1800-talet. Detta att benämna futtiga vardagsföremål, beskriva dem i detalj – i litteratur! Fnys!

En inställning som är svår att föreställa sig i en tid då realism är det vanligaste som finns och kanske allra, allra vanligast i den sortens böcker som inte riktigt ses som fina: deckare och andra genreböcker. Där kan man ägna sidor åt att detaljåterge en interiör.

Nyblivna akademieledamoten Sara Danius har i boken Den blå tvålen rotat i realismens rötter. Vi ska tillsammans reda ut hur det mest spektakulära blev det mest mainstream man kan tänka sig. Längs vägen försöker jag finna den blå tvål som fått ge namn åt hennes bok. Den ska återfinnas i Gustave Flauberts novell Ett enkelt hjärta, men jag får läsa denna avskalade berättelse om en tjänstekvinnas tragiska liv innan jag hittar den. Tvålen.

Den bara skymtar förbi medan man som läsare är fullt upptagen av att uppleva hur torftigt och litet den åldrande Félicités liv, och rum är:

”En bord intill tältsängen uppbar två kammar, en handkanna och en blå, fyrkantig tvål på en kantstött tallrik.”

Så sömlöst inlemmar en av realismens verkliga mästare de där ovidkommande men verklighetsförankrande detaljbeskrivningarna i sin berättelse. De bygger en värld som blir så levande att man som läsare kan unna sig att strunta i en sådan sak som en blå tvål.

På mitt bord: människor som sitter på stolar

20130321-170623.jpg

Ett nytt kriterium för de författare som jag intervjuar för Babel har utkristalliserat sig. Det började med tyska Felicitas Hoppe – en spännande författare, aktuell med bok på svenska, tänkte jag. Medlem i Tyska akademien, visade det sig när jag läste på.

Nästa jobbidé som jag blev pepp på inför vårsäsongen var den om att utforska realismens rötter tillsammans med en hyperintelligent litteraturvetare som senare i vår kommer ut med en bok i ämnet: Sara Danius. Men innan jag ens hann få ett förhandsexemplar av manuset levererat från förlaget, än mindre boka upp henne för en intervju, gjorde Svenska akademien sitt genidrag och valde in henne som efterträdare för Knut Ahnlund, på stol nummer 7. Vi slängde raskt in henne i Babelstudion, i program nummer två, men senare kommer det långa, folkbildande reportaget om Danius och realismens födelse.

Och nu är jag på väg till Madrid för att träffa den rolige, smarte och Nobelpristippade spanske författaren Javier Marías. Jag beställer fram pressklipp om honom och det visar sig att: han är medlem av Spanska akademien!

Slump?

Eller har jag plötsligt välsignats med en lika osviklig känsla för litterär kvalitet som den Stig Larsson enligt egen utsago besitter*?

* Bland annat i denna intervju i Sex

”Är något bra är det bra och det kan jag snabbt avgöra om det är”

 

Författaren och Kierkegaard

Foto: Ulf Stråhle/SVT Bild

I Babels premiär ekade Yann Martels resonemang kring värdet av religiös tro av genklanger från den danske 1800-talsfilosofen Søren Kierkegaard. I PO Enquists nya roman – Liknelseboken – återkommer Enquist ständigt till Kierkegaards uppbrott med sin trolovade Regine Olsen. Vem var denne Kierkegaard, och varför är han så populär bland just romanförfattare?

Kierkegaard växte upp på den danska landsbygden under 1800-talets första hälft,  i ett hem djupt präglat av frikyrkliga, pietistiska värderingar. I 20-årsåldern sökte han sig till universitetsvärlden för att utbilda sig till präst. Men Kierkegaard blev med tiden allt mer skeptiskt inställd till den danska kyrkan, liksom Martin Luther var han kritisk till prästerskapets syn på kyrkan som en väg till samhällelig ställning, vilket ledde till att han till slut avvek från den inslagna banan för att ägna sig helhjärtat åt religionens moralfilosofiska frågeställningar.

Kierkegaards tankar sorteras in under den praktiska filosofin, en distinktion som myntades av Aristoteles, då han i huvudsak intresserar sig för etik och moral (istället för exempelvis: kunskapsteori, medvetandets gränser eller logik.) Han anses vara en av förgrundsgestalterna inom existentialismen, den filosofiska gren som tar avstamp i det mänskliga subjektet, och har bland annat inspirerat efterkommande filosofer och författare som  Albert Camus och Jean Paul Sartre. Kierkegaard introducerade bland annat begrepp som existentiell ångest och de fyra livsstadierna.

Enligt Kierkegaard startar människan som en individ helt styrd av sin omgivning men har möjligheten att under sin levnadsbana uppnå tre typer av förhöjda existenser, förhållningssätt till livet. Det estetiska som kännetecknas av anammande av njutning, det etiska som kännetecknas av bejakandet av individens egna övertygelser och så slutligen det religiösa stadiet som kännetecknas av tron på en högre makt och att denna har möjlighet att påverka individen i sitt handlande.

Ångesten ser Kierkegaard som skild från fruktan i det att den saknar riktning. Fruktan är att vara rädd för något konkret, medan ångesten är mer en rädsla i största allmänhet. Enligt Kierkegaard är det när människan får syn på sin egen roll i världen som ångesten uppstår. Den här synen på ångest är Kiekegaard inte ensam om, utan den delades av många av hans gelikar under den här perioden.

Så vad är det då som lockar skrivande människor till just Kierkegaard? I PO Enquists fall kan det, åtminstone delvis, bero på att de båda är skrivande människor med en bakgrund inom pietismen. Genom Kierkegaard får PO Enquist syn på sig själv. De delar även ett gemensamt öde i det att de båda har blivit utkastade ur något slags paradis. I Liknelseboken möter PO Enquist frälsningen i form av kvinnan på det kvistfria furugolvet, liksom Kierkegaard mötte den jordiska frälsningen i Regine Olsen. Men på grund av ödets nycker hamnar de båda på andra sidan himmelens portar, utelåsta utan synbar möjlighet att återigen ta sig igenom till den andra sidan. Möjligen ligger PO Enquists fascination för den danske filosofen just här, i det att han i Kierkegaard finner en galjbroder.

Även Yann Martel verkar uppenbart fascinerad av den existentialistiska pionjären. Men till skillnad från Enquist har Martel varken en gemensam bakgrund eller ett gemensamt öde med Kierkegaard. Martels intresse i Kierkegaard måste därför härledas till Kierkegaards filosofiska tankegångar snarare än hans levnadsöde.

Kierkegaards filosofiska texter bryter rejält med filosofins tradition. Där andra filosofer ställer upp teser, härleder sina tankegångar och logiskt och metodiskt redogör för sitt tankearbete har Kierkegaard inte alls samma objektiva ambition. Där andra filosofer närmar sig matematiken tar Kierkegaard istället ett kliv i rakt motsatt riktning, hans texter ligger istället betydligt närmare religionens liknelser och mystik. Som filosof betraktad anses han därför vara något svårbegriplig. Kanske är det en av anledningarna till att många författare finner Kierkegaard intressant, då hans texter är några av de filosofiska verk som ligger närmast litteraturen.

Och hans sätt att skriva rimmar bra med hans filosofi. Det var just det mänskliga subjektet, det vill säga individens personliga tolkning av den verklighet vari hon eller han befinner sig, som han menade var sanningen. Den personliga upplevelsen säger alltid mer om verkligheten än någonsin logiken eller objektiviteten, enligt Kirkegaard. Förmodligen är det en tanke som tilltalar författare, då den skänker ett extra värde och en förhöjd grad av legitimitet åt deras roll. Författare är i mycket hög grad uttolkare av verkligheten.

Även Kierkegaards tankar kring ångest kan nog vara trösterika, i och med att de legitimerar den ångest som kan uppkomma i samband med skrivandet. ”Jag känner ångest därför att jag fått syn på min egen roll i världen.”

Att författare fascineras av Kierkegaard och hans filosofi är kanske inte så konstigt när allt kommer omkring.