Foto: Scanpix

En mamma kommer i många skepnader. Det här är några av dem:

Mamman kommer in och säger godnatt och hon luktar av puder och läppstift och parfym, och det är en storslagen doft, en annorlunda doft, det är doften av gå-bort-mamman. Jag är stolt över hennes storslagna vuxenliv, det är en föraning om att jag också kommer att få ett sånt. Samtidigt vill jag inte släppa henne, vill inte att hon ska gå.

Mamman står i trädgården med sjalett och kratta och den bruna rocken och det är 70-talsljus, sepiatonat, och en av de första vårdagarna och alla papporna i kvarteret tvättar sina bilar så att tvållöddret rinner nerför hela gatan. Där kan man segla med barkbåtar och alldeles snart kommer rabatten vara full av blommor – aldrig i räta rader, aldrig i givakt. Mamman älskar blommor och planterar också de giftiga. Dem är jag lite rädd för.

Varje dag måste jag skynda mig hem från skolan för att vänta på att mamman ska komma hem. Det är ett heltidsarbete. Jag har hennes schema på väggen och är hon inte hemma tjugo minuter efter att hon har slutat så tror jag att hon är död. Det är ett heltidsarbete att oroa sig för att mamman ska dö.

Mamman sitter i arbetsrummet och översätter och spelar Chopin på bandspelaren. Jag sitter i den blå fåtöljen bredvid och läser CS Lewis. Vi sitter så i timmar: skrivmaskinsknatter och Chopin och absolut trygghet.

Jag smyger in i min mammans garderob. Det är inte uttalat förbjudet, men ändå inte riktigt tillåtet. Man kan krypa in under kläderna och de skira blusärmarna glider som vindilar över ansiktet. Jag öppnar alla askar och lådor. Jag letar efter den andra mamman där, den hemliga, den hon är när inte jag tittar.

Vi har grälat. Vi gör nästan aldrig det, jag och mamman, men nu har det varit på allvar och det är som en tyngd i kroppen, hela tiden, medvetandet om att nåt är skevt att nåt saknas. Då kommer hon hem till mig med nybakat bröd. Mamman bakar aldrig bröd. Men den här gången har hon gjort det.

När jag har frågor har mamman alltid svar. Ingen fråga är för stor eller fånig. Mamman vet allting, och det hon inte vet kan hon ta reda på. Svaren finns i henne eller i böckerna hon läser. Det finns alltid böcker med svar. Mamman kan latin och livsfrågor på sina fem fingrar.

Vi är på ett museum. Ett av de otal museum mamman tar med mig på. Jag är matt och tavlorna är för många och för lika och för grå för att jag ska orka titta. Men mamman har läst på. Medan vi går från rum till rum berättar hon om konstnären, om hans kärlek och död och verk. Och allt får liv och färg. Mamman kan blåsa liv i vad som helst. Hon är en livgivare.

Ibland tänker jag att det är konstigt. Att mamman är en egen person och att jag också är det, avskilda, självständiga. Ändå är vi samma. Hon är ursprungskällan. Hon är inte jag, men jag är bitar av henne. Kanske är det därför de är ett sånt mysterium mammorna – vi speglar oss i dem, ser våra egna ansikten superexponerade på modersbilden. Suddigt där vi skiljer oss åt, tydligt där vi är lika.